loppisfyndaren.blogg.se

Även om jag kanske mest föredrar vitt porslin med dekorerad kant så finns det annat som är fint.

Mellan 1966-1977 så tillverkade man Kosmos, som formgavs av Berit Ternell.

Här hemma står en skål och fyra tekoppar med tillhörande fat. 

 

Jag gillar hur mycket de olika delarna kan variera i färgton, roligt. Det sämsta är nog att kopparna har en egen lukt, som i sig inte är direkt oangenäm men porslin ska ju inte lukta, det blir helt fel.

 

 

Berit Ternell är nog en av mina favoritdesigners, som ligger bakom många fina dekorer. Kosmos är nog hennes mest kända och även den som sålt bäst. På grund av sin popularitet när det begav sig så är tillgången ganska god. Vad gäller prisbilden så kan jag väl säga att när kopparna köptes så begärde man först 200 kronor för dem, varpå jag vände mig om och gick. Nämnde detta för min betydligt mer förhandlingsvane "svärfar" och att jag max kunde tänka mig att ge 60 för dem.

En stund senare så kom han traskandes; han hade fått loss dem för 40 spänn, vilket kändes rimligt. Efterfrågan kan omöjligt vara särskilt stor med tanke på att ingen bjöd mer för dem, så ja.

 

 

Skålen köpte jag för en femma. Just nu känner jag att Kosmos-behovet är ganska så mättat, men dyker det upp något speciellt så slår jag kanske till, men det finns ju så mycket annat fint man vill ha plats med.

 

Men nu är väl säsongen mer eller mindre slut, så nu ser jag fram emot nästa års loppissäsong!

 

Ibland händer det att man går runt på en loppis och tänker att man omöjligt kan ha missat något som är värt att köpa men att man lika gärna kan ta en vända till bara för att ha något att göra. Det lönar sig ofta, för då tittar man lite mer på vad som faktiskt finns där. Jag märker att man inte helt sällan missar fina saker bara för att man har siktet inställt på något annat, och då kan den där lilla extrarundan när man är lite mer öppensinnad, bli väldigt lyckad. Här har vi två grejer jag hittat på det sättet, som av en händelse på samma dag men på olika

loppisar.                          

Till vänster står en skål som jag inte lyckats hitta ett knyst om. Den är liksom trekantig, märkt i botten med "1929 143" och ganska häftig om jag får säga det själv. Vid köptillfället hade den en kalkrand, troligtvis hade någon haft en kruka stående i den. Det var dock lätt att få bort; jag fyllde den med lite ättika och varmt vatten och lät den stå en stund, sen var det bara att diska ur den och vips så var den fula randen ett minne blott.

 

Till höger har vi en form från Rörstrand. Serien heter Gratina och jag älskar färgen och hur den liksom är lite transparent så att det vita porslinet lyser igenom uppe vid kanten.

Jag gillar flammorna, här råder det minsann inga tvivel om eldfastheten! Just den här formen är rund, men tallrikarna är fyrkantiga och troligtvis sjukt snygga, att döma från de bilder jag sett.

 

Jag blev väldigt glad när jag för några dagar sen hittade en liten skål ur samma serie. 

 

En femma kostade den, på grund av ett litet nagg.

Fyrkantig, fräsigt!

 

 

En snabb sökning visar att Gratina var i produktion mellan 1956-65 och formgivare var Gunnar Nylund som var konstnärlig ledare på Rörstrand en gång i tiden, vilket inte är så svårt att förstå när man ser den här tjusiga servisen.

I maj månad, mitt under pågående köksrenovering så bestämde vi oss för att kolla in en loppis som hölls i en kyrkolokal ett stenkast bort. Bah! tänkte vi, inte kan en såhär liten loppis vara något att ha, vi lär ju titta runt i fem minuter, rynka på näsan och gå hem.

Tji fick vi, för vi fick bland annat med oss de här skönheterna och dess fem syskon hem:

Det framgår kanske inte så bra av bilden, men muggen är mörkt chokladbrun.

 

Dessa plockar vi fram när vi får besök, och de är väldigt praktiska i det att de är i lämplig storlek för både kaffe och te, så ingen behöver känna sig utanför med en udda mugg, och ingen behöver känna att man fått för lite av vad man nu dricker.

 

Fatet är utformat så att muggarna inte halkar omkring vilket underlättar en hel del på väg från köket till vardagsrummet, och dessutom så är alla delar stapelbara så de tar inte upp så mycket plats när de inte används. En av muggarna har ett nagg, men det är inget man hänger upp sig på när man betalat en tjuga för hela bunten.

 

Jag har inte lyckats få reda på något om tillverkaren, en sökning på Doverstone ger inte mycket och Staffordshire är inte heller till någon större hjälp, eftersom det finns och har funnits mängder med porslinstillverkare i just Staffordshire.

 

Överlag så är jag mest intresserad av svenskt porslin, men är det fint så är det, oavsett var det kommer ifrån.

Två av de snyggaste loppisfynden som står här hemma är våra kaffekannor, tillverkade av Kockums Emaljerverk i Ronneby. De verkar ha lätt för att se sunkiga ut på grund av den brunfärgade insidan, men det går att gnugga bort med bikarbonat/bakpulver, och sen ser de som nya ut, om inte emaljen är skadad givetvis.

Det står en hel del kockumsföremål här hemma nu, men dessa kannor är nog det jag gillar mest.

 

Det är nästan så man blir lite kaffesugen bara av att se på dem.

Totalt tror jag av vi gett cirka 30 kronor för dessa skönheter, precis som det ska vara.

 

När man pratar om svenskt porslin så tänker man nog mest på Gustavsberg, Rörstrand och Gefle. Men det har såklart funnits andra, mindre kända tillverkare som ofta har producerat nog så fina grejer.

Jag hittade den här skålen på en loppis häromsistens och tyckte att den såg trevlig ut, så jag högg den.

 

Tänkte först att den såg ju ny ut, det är säkert inget märkvärdigt med den. Men på undersidan stod det "Syco" och det kände jag igen från vår porslinsbok, varpå jag genast tog reda på så mycket jag kunde om Syco.

 

Det visade sig vara en ganska kort historia. Syco startades i Strömstad 1945 och gjorde inledningsvis krukor. Man expanderade sin repertoar på femtiotalet och trots att man mest producerade prydnadsföremål så är matporslinet nog så fint med fyrkantiga tallrikar i härliga färger.

Men 1961 lyckades man inte hålla sig flytande längre, och företaget såldes. Produktionen återupptogs under namnet "Nya Syco" men stängdes ner för gott 1968.

 

Just den här skålen har jag inte lyckats ta reda på så mycket om, men jag gillar den härligt röda färgen och det faktum att trots att skålen är minst 50 år gammal så är den som ny.

 

En av fördelarna med att hitta sånt här ganska okänt porslin är att efterfrågan är låg vilket gör att man kan få det billigt. Jag vill minnas att jag köpte denna för en femma, vilket känns väldigt skäligt.